Flickan heter Nora och är bara 13år, men hon grät. Hon skulle fylla 14 om en vecka, men det är hon inte glad över. Hon känner sig äcklig hon känner sig misslyckad.

Jag vaknade tidigt idag, men det är ingen skola, inga tider att passa. Jag vaknade av att mamma och pappa bråkade, igen. Dom bråkar ofta nu, mer än förut. Jag hoppas bara att mamma inte flyttar, för pappa blir så elak när mamma är borta.

Jag gick hem till min bästa vän, Lina, hon går i min klass och vi har jätte kul ihop. Hon vet om att mina föräldrar bråkar mer och mer, och att jag inte orkar höra på det, men hon vet inte hur pappa blir när vi är ensamma, det håller jag för mig själv. Så jag satt hemma hos henne resten av kvällen.

När jag kom hem så var mamma inte där, och inte pappa heller. Det var sent, och jag var trött. Så jag gick och la mig och somnade väldigt fort.

När jag vaknade på morgonen satt pappa i köket, det stod massa flaskor på bordet, sprit flaskor. Jag såg inte mamma någonstans.  Jag gick in i köket och skulle göra mackor. Fast då började pappa skrika och slå på mig, jag blev rädd och låste in mig på toaletten, jag brukar få låsa in mig där när pappa är arg.

Efter en timma i badrummet låste jag sakta upp dörren och kollade om pappa var där, men det var han inte. Han hade gått ut, men jag vet inte var, och jag vet inte när han kommer hem.

Jag ville inte vara hemma längre, det gjorde ont i mig. Jag sminkade över mina blåmärken och gick ut en stund. Jag har blivit väldigt bra på det nu, att gömma mina blåmärken. Och nästan alla i min ålder sminkar sig ju nu, så det är ingen som tänker på det.

Jag gick en promenad runt parken, jag tycker om att gå där. Det är lugnt och fint, jag brukar sätta mig på ett berg och kolla ut mot vattnet, vågorna slår olika varje dag, och fåglarna flyger runt i luften. Det är fridfullt i parken.

Efter att ha suttit där ungefär hela dagen så gick jag hem, pappa låg och sov på soffan, och han kommer förmodligen inte vakna på ett bra tag, så jag kan sova lugnt ikväll.

Morgonen därpå vaknade jag av att pappa kom in med frukost på sängen till mig. Det var varm choklad, mackor med ost och marmelad på, och en tallrik med gröt. Jag blev glad, det värmde i kroppen, jag saknade den gamla tiden, med mamma och pappa och jag, när vi hittade på saker, när allt var bra.

Jag åt ut min frukost och sen gick jag och pappa på bio. Vi såg en ny film som var riktigt bra. Vi hade roligt, och allt kändes bra. Nu var det perfekt. Det var så här det alltid skulle vara. Bara mamma var med också.

När vi kom hem från bion frågade jag pappa vart mamma var. Det skulle jag inte ha gjort, han blev arg på mig. Och skrek att jag aldrig kunde vara nöjd, att jag var en bortskämd liten skit unge, att han ångrar den dagen jag föddes. Och han slog mig, länge, Jag försökte springa ifrån men han drog tillbaka mig hela tiden. Efter många om och men lyckades jag komma ifrån han och in på toaletten.

Jag grät, varför slår han mig, varför sa jag så? Varför gjorde jag det? Jag kunde väl bara vara nöjd med min dag med pappa, det var ju bra nu, jag bara förstör allt hela tiden. Åh, jag saknar mamma. Kan hon inte komma hem snart?  Hon tycker säkert också att jag är misslyckad, hon hatar mig, hon ångrar också dagen jag föddes. Varför kan jag inte bara vara den dotter som dem vill ha?  Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte !!!

Jag vaknade upp på toaletten den kvällen, jag måste ha somnat där, min läpp är spräckt och det är massa blod på golvet. Bara att torka upp blodet och hoppa in i duschen. Det va lite svårare att sminka bort blåmärkena denna gången. Och vad ska jag säga om någon frågar vad jag gjort?  Jag har "ramlat" så många gånger nu. Jag får ta det som det kommer.

När jag fixar allt gick jag i alla fall till skolan, jag var nervös, nervös för alla blickar, allt skit snack bakom ryggen. Jag brukar höra de ibland när jag går förbi, folk pratar, fast dem förstår inte, dem kommer aldrig förstå. Jag orkar inte gå till skolan, men jag orkar inte vara hemma.

Efter skolan när jag kom hem skriker pappa " VAR FAN HAR DU VARIT?". "i skolan"  svarar jag. Rädd, rädd för att han verkar arg, och det är han. Han reser sig upp, ger mig en smäll över käften och säger åt mig att han inte vill se mig mer, så jag spenderar min kväll instäng på rummet.

Morgonen efter vaknar jag av att pappa sitter i min säng och kollar på mig. Han säger åt mig att ta av mig nattlinnet. Jag börjar undra varför jag ska ta av mig nattlinnet, och jag frågar varför.  Han blir tyst ett tag, har inte ett riktigt bra svar på det. Sen säger han att en pappa måste veta hur ens barn utvecklas.  Jag vill inte göra han arg, så jag tar av mig nattlinnet.  Pappa börjar ta på mig, smeka mig. Som man ser dem på tv göra ibland, jag blir rädd. Jag skriker till och ber han sluta.  Men allt jag får till svar är "hållkäften ungjävel!!"

Det är en mardröm, min egen pappa har våldtagit mig. Mamma vart är du? Kan du inte komma hem igen? Kan inte allt bara bli som förr.  Snälla hjälp mig!

Jag sov ingenting den natten, jag hade ont, jag grät, jag kände mig så äcklig. Varför gjorde pappa så? Kan Mamma inte komma hem igen, när hon var hemma hände inget sådant, pappa var snäll emot mig då. Pappa sa att om jag sa till någon hur han behandla mig skulle han slå ihjäl mig, och det är det ju inte värt. Eller? Jag saknar mitt gamla liv, jag, mamma, och pappa som en lycklig familj. Mamma vart är du?

Idag är det min födelsedag, mamma har inte kommit hem, och jag har inte sett pappa. Mamma brukade alltid komma in till mig och säga "grattis på födelsedagen min lilla ängel" men inte idag, idag är jag själv.  Jag gick till skolan, där sa folk grattis, men jag svarade inte, jag vill inte prata med dem.  Jag vill inte prata med någon, Jag har ont, så fruktansvärt ont.

När jag kom hem var pappa hemma, han väntade på mig. Han sa till mig att komma, jag blev rädd, men jag gick till honom ändå. Han började ta av mig kläderna, jag började gråta och putte bort han. Jag sprang in på toaletten och låste snabbt. Han skrek, och banka på dörren, han kallade mig en massa saker. Det ända jag tänkte var:

Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig!

Men denna gången kom han in. Han öppnade med en skruvmejsel. Och jag skrek, jag skrek så mycket jag bara klarade av, i hopp om att någon ska höra mig. Men han sa till mig att fortsätter du göra oväsen så slår jag in pannbenet på dig. Så jag blev tyst, grät. Och den kvällen blev jag våldtagen på badrumsgolvet.

Jag har hört att hoppet är det sista som lämnar människan, men det har lämnat mig nu. Vad har jag då kvar att leva för?

Dagen efter sprang jag ut. Jag orkade inte vara kvar där, Jag sprang till parken och satte mig på berget där jag brukar sitta. Jag ser ett tjockt rep ligga bredvid mig. Jag tar det och går till ett träd. Knyter fast det i träder och ställer mig på en stubbe, jag gör en snara och hänger den runt halsen. Det sista jag tänker är:

Om du bara kunde komma tillbaka mamma!

Dagen efter hittades flickan hängandes i trädet. Killen som hittade henne fick ett bildminne han sent kommer att glömma.

Efter en vecka hittade polisen Noras mamma liggandes i en å en bit utanför staden. Pappan misstänks snart för mord och våldtäckt. Han påstår att han aldrig sett flickan i hela sitt liv men det finns starka bevis på att han är pappan. Han fick fängelsestraff men dog 3 månader in i straffet, polisen misstänker självmord men vet inte hur eller varför.

Novellen är skriven av Johanna Gustavsson, den 23 september 2008